Haifa - Havets stjärna

På berget Karmels sluttning nere vid Medelhavet ligger Haifa. Haifa är Israels tredje största stad och födelseort för Gene Simmons i Kiss. 

Det lär ska finnas ett talesätt om att "I Tel Aviv roar man sig, i Jerusalem ber man och i Haifa arbetar man". Verkar snarare som att allt finns i Haifa. Vare hur det vill med talesätt - hamnen är enorm och sida vid sida med det uråldriga ett intensivt hypermodernt myller. 

Haifas hamn

"Granne" med Haifa ligger Stella Maris - Havets stjärna. Här har funnit fyr så länge jag eller än mer någon annan kan minnas. Här var hamn redan på Jesu och Paulus tid och tanken på hur många som sökt ledljuset till trygghet in från havets mörker svindlar, och ger en förunderlig känsla av samhörighet, även om jag håller mig till terra firma - den fasta jorden. 

Ljuset som leder till trygghet. Högt uppifrån...

Fyren Stella Maris - Havets stjärna

Skulle man komma till Stella Maris och söka sig in mot centrum är det en kamp uppför branten, uppför, uppför och så när man kommit upp och förbi och vänder sig om finns hon där - ytterligare en enastående Madonna. Himladrottningen med världens fred trots krig och våld. Den trotsiga Maria, med trafik på alla sidor och ändå helt oberörd. 

Ännu en unik Madonna

Kyrkor, kapell, kloster... Överallt finns de. Helighet - närhet. Även så här. Ännu mer prakt. En klosterkyrka med karmeliternas slutenhet och öppenhet i kraftfull förening.
I denna kyrka ett Oculus  - ett öga till himlen eller kanske från himlen? Skönheten och öppningen drar blicken och tanken uppåt, utåt och vidare inåt. In i tanke och hjärta. Den ständiga resan...

"Jag lyfter ögat mot himmelen..."

 Så mycket att se, dela, leva... Vandrar och stannar upp. Blicken söker sig mot ljuset, mot aftonsolen, vår livsstjäna över havets stjärna.

Afton i Stella Maris

Talande tystnad på berget Karmel

Ibland är det svårt med orden. Blir bara yta och ett meningslöst brus. Ändå är orden nödvändiga. Eller är de?

Klostret på berget Karmel var öppet... och slutet...

Högst upp på berget Karmel i norra Israel (tidigare Palestina) ligger ett karmeliterkloster.  Karmelitorden är en katolsk mendikantorden, dvs tiggarorden, och grundades på 1100-talet. Tystnad och bön är centralt och man lever tämligen avskilt, även om man har öppet för besök. 

Levande stenar?

För mig var klostret verkligen en oas. Orden om att vara ett tecken på att Gud lever och att få vara ett Ja och amen, bär jag med mig - väl medveten om det komplicerade sammanhanget.

Allt resande, alla hisnande vyer, spännande möten, otroliga konstverk och fantastiska konstruktioner till trots. En stund i ett hörn av en klosterträdgård är oersättlig. Intryck på djupet.
Avskildhet, tystnad, bön.
I våra dagar då det finns ett oändligt utbud av möjligheter och inriktningar, och då tempot alltmer ökar, är det viktigt att våga stanna upp och bli stilla.

Sine oratione iam nihil est Carmelus

Utan bön är Karmel ingenting

En Maria hos Den saliga jungfru Marias brödraorden av berget Karmel

Andakt betyder att tänka efter. Och platwer som inbjöd till det fanns hör och var, såväl ute I trädgården med bl a vänaste jungfru Maria med blommor i famnen som i ett kapell med berget nära, nära. Enkelt. Tveklöst. 

Den för mig mest kända berättelsen från berget Karmel känns långt borta - och då inte bara i tid och kultur. Berättelsen om profeten Elia som utmanade baalsdyrkarna och offrade på berget är en kraftfull historia. Småroliga kommentarer och så detta för mig svårsmälta våld (Läs mer i 1 Kung. 18)

Mycket handlar om att våga vara sann, att tro och hålla fast vid Guds möjlighet i omöjliga omständigheter.

Berget Karmel är sedan så mycket mer än klostret. Druser och Bahiareligion...
Och tittar man mot sydöst så ligger Meggido där, på hebreiska Har Megiddo. Eller som vi icke hebreisktalande oftast säger Armageddon eller Harmaggedon . Den plats Bibeln pekar ut som slagfältet för den slutgiltiga striden mellan ont och gott. En plats som speglas inom mig och var och en... Redan nu och ännu inte...
...men så vandrar blicken vidare ut och runt i allt det som breder ut sig omkring och det här som det här är en plats ovan molnen.

Från tanke till verklighet vid Gennesaret

Många gånger har jag vandrat i tanken runt Gennesarets sjö. Tyckt mig se människorna, de dammiga vägarna, hört sorlet,  känt den ljumma vinden, fiskdoften vid båtarna, soldallret mot husväggarna... När jag läst och läser om Jesus i evangelierna skeendena ofta från de här trakterna. Det var här han växte upp och levde stora delar av sitt liv. Välbekant och ändå inte alls...

 Att vara på en plats i tanken och att möta den i verkligheten är två skilda saker. Verkligheten är mer komplicerad, men det är ju den som är verklig. Sedan kan ju tankebilden också vara sann, på sitt sätt. Min tanke om gröna slätter, träd som ger skugga och vatten som porlar, är en så liten del av verkligheten. Och en som här finns bara en kort tid - efter regnen. Träden som finns är dessutom planterade i relativ närtid. Hela landet skövlades och nu få man försöka göra om och göra rätt. sedan har man gjort en del tankemissar på vissa ställen i landet och planterat sådana träd som är lättantändliga och så drar skogsbränder fram och bara olivträdens rötter med sin obändliga livskraft blir kvar. Men nu var det inte det som var ämnet. Stora skogar, porlande vatten  får jag omge mig med i Sverige,. Det här är inte Sverige, det här är en annan del av världen. Torrare, kärvare och där samtidigheten i det som hänt och händer är stor.

Tabgha är en av alla dessa platser vid Gennesarets sjö där jag inte kommer undan Jesus när jag berättar. På en skylt har man satt samman noterbart för den platser. Hur tusentals människor utspisats när Jesus välsignade bröd och fisk och man delade, Petrus bekännelse av Jesus som Guds helige och mycket mer. Undren och härligheten manifesterad i mötet mellan det gudomliga och det mänskliga. Liv och kärlek. 

Här levde Jesus. I Nasaret som liten och senare i Kapernaum. Platser som jag nu kan se och gå omkring i, och samla bilder jag sparar för mig själv. Tillsammans med nutidens hus finns utgrävningar, inskriptioner,sönderslagna krukor, tallriksskärvor, aska och matrester från den tid Han, Jesus, vandrade här. Märklig känsla fullständigt verkligt och helt overkligt,

En bild av Kapernaum från en annan tid

Sedan finns det kapell mest över allt. Minnesmärken. Mötesplatser. Helighet.

Starkare än dessa valv och vackra bilder var ändå för mig något som förde det Jesus sa och gjorde så nära. Han som inte hade någonstans att vila sitt huvud (Se Matt 8:20/Luk 9:58) som en hemlös, vilande på en bänk, här nära. Såren på fötterna, svepningen. En av oss. En av våra minsta bröder...

Utanför murarna

Styrkan i ett förvandlat liv bärs i berättelser om och av människor. Maria från Magdala som den utsatta, misslyckade, upprättade, fria, starka människan som älskade mycket för hon fått mycket förlåtet. Tänk den som fått mött henne! Platsen Magdala håller på att grävas ut, tack vare en planerad semesteranläggning. Utgrävningar som i all sin dammighet lärde mig mycket om judarnas livsvillkor under romarna, om hur de när templet i Jerusalem förstördes år 70 inte ens fick bo inom synhåll för Jerusalem, om hur de byggde sina synagogor med öppningen mot Jerusalem för att platsen ska bära hoppet om vägen tillbaka... I närheten av dessa utgrävningar fanns också ett kapell, en kyrka där kristna från olika kyrkofamiljer och delar av världen förenats. Där det i koret på en spegel av vatten är en båt, ett skepp på tidens och livets hav. Där predikan sker från båten precis som Jeusus gjorde en gång när folkmassorna trängde sig på i längtan efter att höra om hopp, befrielse och att det kommer en ny tid - ljusets, frihetens och helhetens tid.

Att sätta sig ner. Låta tanken vandra för att stilla sig. Här. Nära. Liv.

***

Här, nära, närmre än jag anar,

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

Här, nära, närmre än jag anar,

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

Innan jag har sök Dig, innan jag har bett,

har Du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt.

Du är väl förtrogen med tankarna jag bär.

Du är alltid med mig. 

Du är här, nära, närmre än jag anar,

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

Alla ord och tankar, allting som jag gör

vill jag att Du delar, vill jag att Du hör.

Du behöver inte ritual och formulär.

Du vill alltid lyssna. 

Du är här, nära, närmre än jag anar,

finns Du som känt mig innan jag fanns till.

/Jan Mattsson, Psalmer och Sånger 825

Här badade aldrig Kim Nowak

Från Jaffa och Tel Aviv bär det av mot norr till den där sjön Kim Nowak aldrig badade i... Gennesarets sjö (Rätt bra kriminalroman av Håkan Nesser f ö). Också känd som Tiberias sjö, Harpsjön, Yam Kinneret, Buhairet Tabariyya, Galileiska sjön och det finns säkert några namn till och så minst lika många på språk jag inte kan med några alfabet jag inte kan tyda. Så är det här. 

Mellan Tel Aviv och Tiberias vid Gennesaret är ca 14-15 mil och tar med buss/bil och lite tur 1,5h, men kan lika gärna ta 2,5h. Väg finns. Resten är historia.

Ingen sjöjungfru vid Gennesarets sjö

Gennesarets sjö är Israels största sötvattensjö och med ytan ca 210 m under havsytan världens lägst belägna sötvattensjö och på väg ännu längre ner... Den ser ut som en harpa och är ca 21 km lång och 13 km bred på bredaste stället, 53 km runt. På västra sidan ligger Tiberias och på östra Golanhöjderna – kända från TV mm. Fram till 1967 tillhörde Golanhöjderna Syrien, men kontrolleras nu av Israel.

Att det är en sötvattensjö är jätteviktigt. Vatten är viktigt och definitivt en bristvara här. Man förstår på ett annat sätt det här med livets vatten och det ovärderliga i att ha källor som strömmar fram inom sig på ett svårformulerat sätt.

Den här sjön är i alla fall Israels främsta källa för vattenförsörjning och vatten pumpas också till Västbanken och Jordanien. Till Gennesaret kommer vatten med Jordanfloden och så en del underjordiska källor. Tillflödet har minskat, inte minst sedan man dränerade träskmarkerna norr om Gennesaret och ja, det här är ett problem… 

 På andra sidan av Jordan...

Jordanfloden rinner vidare ut ur Gennesarets sjö också och det syns att vattnet tryter. Jag hade trott att Jordan skulle vara någonting a la Donau eller Ångermanälven, men den är även nu efter regnen som kommit de senaste veckorna mer en smal och rätt stillsam å. 

Gennessaret sjö är en ganska djup sjö och det går fort när det blir väderomslag och vågorna kan bli riktigt besvärliga. Den bebyggelse jag såg låg på de flesta ställena en bra bit upp från sjön på bergssluttningarna – och vilka sluttningar sedan! Viktigare att ha odlingar vid vatten än TV-soffa…I Gennesaret finns det fisk, bl a Petrusfisk, och båtar med turister. 

Här i trakterna runt Gennesarets sjö höll Jesus en hel del predikningar och gjorde under. Han ska också ha gått på vattnet här, men för det mesta åkte han båt. Mer om det en annan gång...

Himmelskt vackert

Vackert är det i alla fall. Otroligt vackert! Det har som sagt regnat och det är vår. Sluttningarna täcks ömsom i rött av blommande vallmo och anemoner och gyllengult. Där det finns vatten växer det! Blommande rosa mandelträd, apelsinträd och citronträd med glänsande frukter, dadelpalmer, bananträd, olivträd, vinrankor, avocado, hibiskus, änglatrumpeter, cyklamen och allt möjligt i ett nästan omöjligt överdåd – och så ett och annat kalt träd för att påminna om förgängligheten.

Gudagåvor i gult och orange

Det finns rätt mycket kärva bergsbygder och öken i Israel också. Där växer det inte så mycket... Negevöknen utgör ung. 60 % av Israels yta, en yta som är ungefär som Västernorrlands län där jag bor. (Israel 20 700/22 145 km² och Västernorrlands län 21 684 km²) . Befolkningsmässigt skiljer det en del – Israel har ca 8,7 milj invånare och Västernorrlands län ca 246 000.

Något att tänka på..

Vackert väder vid Gennesarets sjö

"Jag ska stilla alla stormar i min själ

Bara dyningar ska gunga i godan ro

I mitt sinne ska orkanerna dö

Vackert väder på Genesarets Sjö"

//Kjell Höglund

Mycket mer än apelsiner

Jaffa. Första anhalten på denna resa till Det Heliga Landet. Första reaktionen: Var det inte längre bort? Samma katter, samma stenar, samma lysande apelsiner… och så nästa tanke: Är detta samma värld som min? Och jo, det är det men ändå inte.

Med blicken från Jaffa mot TelAviv och stranden

Jaffa (Jafo, Joppe och alla möjliga andra namn) Hamnstad vid Medelhavet i dagens Israel.  En mycket gammal stad. Hopväxt med Tel Aviv.

En port mot omvärlden. Att komma till, att lämna.

Den glada valen i Jaffa

En glad val är bland det första jag ser, en valstaty/fontän alltså. Jaffa nämns flera gånger i Bibeln- Kanske jag skulle göra en lista på det? Den glada valen hör ihop med berättelsen om profeten Jona, ”Jona i valfiskens buk”. Det är härifrån han tog ett skepp mot Tarsis för att undvika sitt uppdrag att profetera för folket i Nineve. För övrigt ett beteende som känns väldigt nära mig… Skulle passande nog sagt något om en del av den berättelsen å tjänstens vägnar om jag inte varit ute på resa.
Mitt i modernt virrvarr ligger historia och religion nära och platser jag bara läst om i Bibeln ligger plötsligt under fötterna. Under stadspromenaden stod vi t ex plötsligt vid ”Simon garvarens hus” också. Swosch in i Apostlagärningarna (kapitel 9 och 10) Aposteln Petrus bodde en tid här i ett hus nere vid havet. Det ska visst vara samma släkt som haft det ända sedan dess. Snacka om goda förvaltare…!

Hus, himmel, murar, historia, nutid - Jaffa!

Gamla stan i Jaffa är backig och fin. Mängder av historia i lager på lager, hus, murar och en och annan katt. Bysan-lull, Ottomaner och Mamlucker.

Bysans, eller bysantinska riket var som jag förstår det fortsättningen på det romerska riket. Östromerska riket och i tid från 300 talet och fram till ca 600-tal. Det bör ha börjat med kejsare Konstantin (han som gjorde kristendomen till statsreligion).
Ottoman är ju inte bara en sorts soffa utan också desamma som osman. Osmanska riket var en riktig stormakt från 1200-talet och fram till 1923. Som störst omfattade det sydöstra Europa, Mellanöstern och arabvärlden, norra Afrika, Kaukasus och hela Mindre Asien. Det behärskade både Medelhavet, Svarta havet och Kaspiska havet.
Mamluker (mamelucker, ordet betyder ägd) var slavsoldater som användes av de muslimska kaliferna och jag tror det var på 1000–1200 talet de var här. Islamsk rätt sa att muslimer inte fick hållas som slavar så mameluckerna var typ krigsfångar från t ex södra Ryssland, sedan var ju européerna tex de venetianska och genuesiska köpmännen snabba på att haka på en lukrativ marknad.
I mer modern tid är Jaffa lika sorgligt som mycket annat i det här området. Kristna, judar, palestinier, muslimer och ett antal andra folkgrupper vill alla leva här. I FN:s delningsplan 1947 sas det att Jaffa skulle vara en arabisk enklav, men israeliska trupper intog staden. Många flydde, men framför allt i de fattigare delarna finns arabisk befolkning kvar. De som flydde har inte kunnat återvända utan lever utspridda, en del i ”tillfälliga” typ flyktingläger – 75 år senare…
Vandrar runt en del, hittar en toalett, köper lite att dricka och stannar vid en karta på ett torg över Medelhavet sett härifrån. Korta avstånd, långa resor i rum, tid och känslor.
Solen går ner över Jaffa. Varmt rödgul som en Jaffa apelsin. Glödande hav och vajande palmer mot mörknande himmel.

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen

• Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen är ett tyskt talesätt som av någon anledning har hängt kvar hos mig tillsammans med Durch, für, gegen, ohne, um  och Ich möchte gerne eine Tasse Kaffee trinken alltsedan skoltyskans dagar förra årtusendet. Direkt översatt till svenska blir det När någon gör en resa så kan han berätta något. Konstigare är det inte. Att vara människa är att ha något att berätta om tider och platser och möten.
  Det får ta bort prestationsångesten.Det är ju inte som att jag ska skapa världen eller så. Den finns ju redan. Det mesta finns. Det finns t o m en hel del som inte borde finnas. Behövs det då ännu mer? Behövs det fler ord, mer tankar? Det vet jag inte, och det är ju inte något nytt jag har att komma med heller. Jag är ingen skapare, även om ord skapar. Jag är DEFINITIVT inte Skaparen. Tack och lov! Fast, oss emellan, nog gör jag mina försök... Och tror att det är på mig det beror. Och det stämmer ju inte. Jag är jag. Jag finns. Livet finns. Det mesta finns ju. Det var ju det jag sa själv nyss! Varför lyssnar jag inte på mig? Det vill jag börja med  nu.
  Så får detta bli min reseberättelse , om det jag nyss kom från med kyrkor, moskéer och synagogor och om resan utifrån och in och inifrån och ut,  och inte minst från då till nu, eller om det är från nu till nu...

Början på en början

Början. Det första ordet. Inget nytt ord. Vore det helt nytt skulle det fungera sämre, ja sakna mycket av sitt värde. Allt det är laddat med gör det till det ordet det är. Ordet som börjar denna blogg.
Det i sig säger något. Om ord och om denna blogg.
Andra kommer att följa. Vilka, om vad och hur vet jag inte. En del finns nedskivna på lappar, i noteringar på datorn, i böckernas marginaler. Sparade, väntande. Annat är ännu oformulerat. Ord om livet som är mitt och det som delas med andra.
Tankar och reflektioner med början i fastetiden inför påsken 2019. Eftertankens tid, enkelhetens tid och den tid då allt som finns får finnas.
Den som vill dela dem med mig är välkommen med ett stycke eller mer. Är ditt val och din väg en annan så önskar jag dig Allt gott.

***
Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
Sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så.

//Hjälmar Gullberg